Jag vill ha Dig i mitt liv, för att Du gör mig lycklig! Tillsammans skapar vi något bättre =D

Hur hanterar man det? Ett brustet hjärta. Idag insåg jag en sak. Att min själ är ett sår. Jag har vägrat acceptera det. Men idag tvingades jag inse att jag inte är hel. Jag känner det i hela kroppen. Det dunkar och bankar, men är ändå så satans dött. Vad är tillit? Och hur hur i helvetet ska man kunna bygga upp det, medan man samtidigt med jämna mellanrum blir rejält påmind om att "du duger inte, fattar du inte det, det kommer du aldrig du göra. För du är SÅ SATANS JÄVLA DUM ATT DU TROR PÅ ÄKTA RENHET.. " Mitt undermedvetna ser till att jag alltid kommer igår det.. Hur ska jag kunna plocka upp delarna av mitt hjärta och sätta ihop det när jag varken har limmet=kärlek, eller hjälpen=den ärliga du. Varför ska människorna som alltid ger allt, ställer upp, skulle dö för en annan människas skull. Varför ska dom alltid få knytnäveslag i magen? Jag är ledsen. Men jag kan inte hjälpa det, idag kastade jag mitt trasiga hjärta i soporna. Det gick inte att laga mer. Alltså finns det bara en sak som kan få allt att bli bra igen. Ett mirakel från din sida. För, älskling... Älskar man någon, behöver man ingen annan. Jag behövde aldrig någon annan. Men det gjorde tydligen du. Jag har hört att det kan ta år för ett hjärta att läka. Om det någonsin gör det. Vad tror du? Jag tvivlas på att jag någonsin kommer kunna lita på någon/något till 100% igen. Inte för att jag någonsin kunnat det, men det har inte blivit enklare. Hur ska man kunna känna, när man inte kan tillåta sig det?