Jag kan inte se kanten, mn jag kännar att det är nära snart.
Jag vet inte vad som har hänt.
Om det är jag eller bara mitt inre som tagit en strejk..
Igår så hade vi intervallträning på idrotten så fick jag en helt sjuuuuk magknip..
Det slöt med att jag ramlade ihop och kunde inte andas, det kändes som om någon höll ett fast tag om min strupe och vägrade släppa..
Jag slöt ganska tidigt eftersom att vi har dator kunskunskap på eftermiddagarna tisdag och morgnar torsdagar, och min grupp har torsdag denna vecka och tisdag nästa. Så jag slöt efter friskvården, jag åkte hem och la mig och läste i sängen, sen åkte jag till stallet och red en dressyr lektion kl 5.
Det var verligen skit kul, jag jag njöt av varje sekund med min snutte.
Det gick såå bra, startar 2 klasser dressyr i helgen.
Efter stallet så stressade jag som en jävla galning för att hinna till simmet innan det stängde, där simmade jag ganska hårt i 25 min. Mer hann jag inte.
At bara koncentrera mig på andningen, takten och att komma in i den rätta ryttmen, det är så mycket mer avslappnande än jag någonsin kunnat föreställa mig att något kunnat vara innan.
Jag trodde att det skulle hjälpa mig att tänka bättre eller liknande, men jag hinner inte tänka, då tappar jag den rätta andningen och takten.
Det hjälper alltså mig att bara inte tänka på ett skit..
När jag kom hem var jag nog egentligen tröttare än vad jag trott, efter att ha försökt få i mig lite fil så lyssnade jag på musik, vid ungeför 10 så la jag mig ner för att sova, jag hann inte lägga huvudet på kudden innan jag hade somnat.
Och jag försov mig.
Jag brukar åka kvart över 7, idag vaknade jag då.
Om man har en brytpunkt, skjuter jag då bara fram min längre och längre, för att tilllslut crasha trotalt, eler närmar jag mig bara sakta men säkert.
En sak vad jag iaf, det är att jag varken kan äta eller kan sova.
Kanske teoretiskt sätt, men inte psykiskt sätt..
Kommentarer
Trackback
