En liten dikt

Jag väntade.
Jag happades.
Jag trodde.
Jag bad.
Men vart fanns du?
Jag satte mig på parkbänken.
Väntade.
Kylan bet mig, högg tag i min kropp.
Kröp in under skinnet.
Rispade min insida.
Bosatte sig.
Förfrös mig.
Jag förblev orörlig.
En hemlös log mot mig.
Jag kände en smula värme gro i mitt hjärta.
Den odlade blommor i min själ.
Som blev den äng som du nu ligger och myser i solen på.
Vad skulle hända om jag gjorde så som du?
Du skulle förbli liggande på marken orörlig och lealös.
Men du lärde mig hur man inte ska göra.
Och det finns inte en chans att jag skulle utsätta dig eller någon annan för den smärtan.
Jag hoppades lite till.
Och en solstråle träffade mig.
Rakt i hjärtat!
Det var du.
Skenet runt dig, jag vet inte om det bara är jag som ser det.
Men det lyser starkt.
Bländande starkt.
Och jag vet heller inte om du ser ett sken runt mig.
Men för mig är du en ängel.
Skenet är det som skyddar din sårbara själ.
Det är inte din sköld, och det är inte ditt levebröd.
Det är ditt rätta jag.
Och det är din största tillgång.
Kom ihåg det.
För en dag finns vi inte här, vi som påminner dej om den du är.
Det är då du måste minnas.
På egen hand gå igenom allt.
But remember,
ditt livs största verktyg är du själv.
Och de är endast du som kan använda det!


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0