Slutet, är alltid början på något nytt!
Idag insåg jag en stor sak i mitt liv. Jag har länge , helt enkelt skitigt i mig själv, jag har både tränat, ridigt, vara med nära och kära och framför allt ätit mindre. Jag har brytt mig om en annan människa så som jag borde brytt mig om mig själv. Jag har försummat kropp och själ. Jag kan inte säga att det varit förgäves, och jag kan inte skylla på någon annan.
Men jag tror på att allt har en mening, Och jag har verkligen växt! Jag har mognat, och jag vet nu, att allt jag gör, ska jag göra med egen vilja och inte för någon annan. Ska man lägga ner tid och energi på en människa, då är man värd det tillbaka.
Vi hade det bra, men det gjorde också ont. Väldigt ont. Och kärlek ska inte göra ont. det vet jag. Och jag tänkte ofta på det. Jag tänkte också på ett man ofta tar fel på älsknad och saknad. Behov och begär.
Hur vet man att man verkligen älskar en annan mäniska, och att man blir älskad tillbaka. Och att det inte är rädsla för att bli lämnad ensam?
Jag vet att jag Älskade honom! Det vet jag att jag ännu gör. Men jag vet också att det inte var nu vi var menade att vara. Kanske om några år. Men inte just nu. Det var fel tidpunkt. Vi lärde oss något iaf, och det var att älska.
Jag har haft en bra tid med honom, men nu är det dags för mig att ta hand om mig själv, och leva det liv jag vill leva.
Bara mitt liv.
Jag har redan börjat.
Jag tränade 1 timme och 15 min på crosstrainern idag, och styrke efter.
Jag bestämmde med mamma att jag ska börja sätta igång Rajtan så snart juldagarna är över.
Bestämmde att jag ska ut till Eva och hjälpa henne, har saknat henne så förbannat!! Men känt att jag inte kunnat åka ut eftersom jag varit tvungen att träffa honom.
Och sen bestämmde jag, att det är bara jag som ska få styra mitt liv.
Han styrde aldrig mitt liv.
Det gjorde han inte, och jag klandrar honom inte för något.
Men jag gjorde det, jag rättade all min tid efter att få träffa honom, jag tillbringade till och med mindre tid i stallet för att få träffa honom.
Körde moppe, sent som tidigt, blött som kallt.
Kände faktiskt aldrig att jag fick samma tillbaka.
Men han hade sin dröm, sitt liv och det respekterar jag honom för.
Det va så jag borde gjort.
Men jag va för svag för honom.
Han är, och förblir en av jordens finaste människor♥
Men man gör sina val, och han gjorde sitt.
Och jag vill ha det såhär.
Och jag tycker att det va rätt :)
Jag älskade verkligen honom, och det gör jag även nu. Men det kommer en punkt då man måste stanna upp, inse att man själv faktiskt tar stryk. En stor del av att jag va så sjuk förut, och hade väldigt svårt med massor sterss var just pressen. Jag kände en oro ständigt, för att bli sviken. och ett ansvar för att få dte att funka och att vi träffades tillräkligt ofta. Nu behöver kan jag bara bli sviken av en person. Och det är mig själv, och jag vet åtminstone hur jag själv tänker.
Och aldrig att jag sviker mig själv som jag gjorde första åren i högstadiet.
Aldrig igen!
Livet är till för att levas, så varför vänta tills man blir gråhårig?
Imorn ska jag till Fammo o Faffa på julmiddag och sen få julklappar!
Är glad :)
Det känns bra med allt underbart stöd från verkligen hela släkten.
Vill bara säga Tack!!
Finns inte ord för hur underbara ni alla är, speciellt min ÄLSKADE MAMMA!!
Vet att jag alltid har en axel att gråta ut på, en hand att hålla och ett hem att komma till.
Tillbaka till imorn!
Ska få träffa Sübeide då!!! :D
Ska nog ut och gå lite med henne, (Sübeide är min faffas hund, men hon och jag har alltid haft något speciellt,ett sorts band) ska lägga upp en bild på henne imorn. Om jag får tid :)
Vill bara säga några slut ord.
Visst är jag ledsen och mår dåligt.
Visst har jag och vill gråta.
Visst saknar jag honom och tänker på allt.
Men varför grubbla på något som man inte kan göra ogjort.
Jag vet att jag verkligen tar stryk av sånt.
Det är bara att se det positiva i det hela.
Motgångar är det som får oss att växa :)
Btw, jag vet säkert nu!!
Min mommo är sjuk, och jag mår dåligt för jag älskar verkligen henne!!
Men jag är lite rädd för att träffa henne efter allt som hände.
Men jag ska ta telefonen, slå hennes nummer och prata med henne.
Och om hon orkar så ska jag ta mitt ass till hennes underbara hus och krama henne länge, sen bara vara med henne!
Jag är en annan person nu!
Jag är så pass vuxen att jag kan ta ansvar för mina handlingar!
Och det ska jag göra, för min mommo är precis som min mamma.
Och mig.
Vi har svårt för svek, och svårt för att lita på.
Men vi är mogna kvinnor som står upp för os själva, och alltid går rakryggade ur allt, vad som än händer!
Mommo behöver det för att kunna få ro, det vet jag, och det kommer jag se till också.
Må det vara jobbigt, men må det kännas förbannat mycket bättre efter :)
Nu behöver jag nog sova, ska upp och träna innan jag ska på middag.
kom ihåg: Efter regn kmmer solsken även om det ser mulet ut!
Natti natti ♥
Men jag tror på att allt har en mening, Och jag har verkligen växt! Jag har mognat, och jag vet nu, att allt jag gör, ska jag göra med egen vilja och inte för någon annan. Ska man lägga ner tid och energi på en människa, då är man värd det tillbaka.
Vi hade det bra, men det gjorde också ont. Väldigt ont. Och kärlek ska inte göra ont. det vet jag. Och jag tänkte ofta på det. Jag tänkte också på ett man ofta tar fel på älsknad och saknad. Behov och begär.
Hur vet man att man verkligen älskar en annan mäniska, och att man blir älskad tillbaka. Och att det inte är rädsla för att bli lämnad ensam?
Jag vet att jag Älskade honom! Det vet jag att jag ännu gör. Men jag vet också att det inte var nu vi var menade att vara. Kanske om några år. Men inte just nu. Det var fel tidpunkt. Vi lärde oss något iaf, och det var att älska.
Jag har haft en bra tid med honom, men nu är det dags för mig att ta hand om mig själv, och leva det liv jag vill leva.
Bara mitt liv.
Jag har redan börjat.
Jag tränade 1 timme och 15 min på crosstrainern idag, och styrke efter.
Jag bestämmde med mamma att jag ska börja sätta igång Rajtan så snart juldagarna är över.
Bestämmde att jag ska ut till Eva och hjälpa henne, har saknat henne så förbannat!! Men känt att jag inte kunnat åka ut eftersom jag varit tvungen att träffa honom.
Och sen bestämmde jag, att det är bara jag som ska få styra mitt liv.
Han styrde aldrig mitt liv.
Det gjorde han inte, och jag klandrar honom inte för något.
Men jag gjorde det, jag rättade all min tid efter att få träffa honom, jag tillbringade till och med mindre tid i stallet för att få träffa honom.
Körde moppe, sent som tidigt, blött som kallt.
Kände faktiskt aldrig att jag fick samma tillbaka.
Men han hade sin dröm, sitt liv och det respekterar jag honom för.
Det va så jag borde gjort.
Men jag va för svag för honom.
Han är, och förblir en av jordens finaste människor♥
Men man gör sina val, och han gjorde sitt.
Och jag vill ha det såhär.
Och jag tycker att det va rätt :)
Jag älskade verkligen honom, och det gör jag även nu. Men det kommer en punkt då man måste stanna upp, inse att man själv faktiskt tar stryk. En stor del av att jag va så sjuk förut, och hade väldigt svårt med massor sterss var just pressen. Jag kände en oro ständigt, för att bli sviken. och ett ansvar för att få dte att funka och att vi träffades tillräkligt ofta. Nu behöver kan jag bara bli sviken av en person. Och det är mig själv, och jag vet åtminstone hur jag själv tänker.
Och aldrig att jag sviker mig själv som jag gjorde första åren i högstadiet.
Aldrig igen!
Livet är till för att levas, så varför vänta tills man blir gråhårig?
Imorn ska jag till Fammo o Faffa på julmiddag och sen få julklappar!
Är glad :)
Det känns bra med allt underbart stöd från verkligen hela släkten.
Vill bara säga Tack!!
Finns inte ord för hur underbara ni alla är, speciellt min ÄLSKADE MAMMA!!
Vet att jag alltid har en axel att gråta ut på, en hand att hålla och ett hem att komma till.
Tillbaka till imorn!
Ska få träffa Sübeide då!!! :D
Ska nog ut och gå lite med henne, (Sübeide är min faffas hund, men hon och jag har alltid haft något speciellt,ett sorts band) ska lägga upp en bild på henne imorn. Om jag får tid :)
Vill bara säga några slut ord.
Visst är jag ledsen och mår dåligt.
Visst har jag och vill gråta.
Visst saknar jag honom och tänker på allt.
Men varför grubbla på något som man inte kan göra ogjort.
Jag vet att jag verkligen tar stryk av sånt.
Det är bara att se det positiva i det hela.
Motgångar är det som får oss att växa :)
Btw, jag vet säkert nu!!
Min mommo är sjuk, och jag mår dåligt för jag älskar verkligen henne!!
Men jag är lite rädd för att träffa henne efter allt som hände.
Men jag ska ta telefonen, slå hennes nummer och prata med henne.
Och om hon orkar så ska jag ta mitt ass till hennes underbara hus och krama henne länge, sen bara vara med henne!
Jag är en annan person nu!
Jag är så pass vuxen att jag kan ta ansvar för mina handlingar!
Och det ska jag göra, för min mommo är precis som min mamma.
Och mig.
Vi har svårt för svek, och svårt för att lita på.
Men vi är mogna kvinnor som står upp för os själva, och alltid går rakryggade ur allt, vad som än händer!
Mommo behöver det för att kunna få ro, det vet jag, och det kommer jag se till också.
Må det vara jobbigt, men må det kännas förbannat mycket bättre efter :)
Nu behöver jag nog sova, ska upp och träna innan jag ska på middag.
kom ihåg: Efter regn kmmer solsken även om det ser mulet ut!
Natti natti ♥
Kommentarer
Trackback
